Viktor Rydberg (1828 - 1895)

Måhända har ingen svensk skriftställare så haft allas öra och ägt en sådan allmän auktoritet som Viktor Rydberg under de senare åren av sitt liv. Han var erkänt den svenska odlingens främste och för hans personlighet med dess rika mångsidighet, nobla försynthet och varma humanitet böjde sig gärna även andar och viljor, vilka ej egentligen hörde till hans undersåtar.

Det var emellertid först efter många år av betydande verksamhet på flera områden, som han nådde fram till detta allmänna erkännande. Lång och hård var vägen, som ledde upp till tronen i andens rike.

Abraham Viktor Rydberg föddes i Jönköping den 18 dec. 1828. Fadern, som tillhört arméen och deltagit i 1809 års krig i Norrland, innehade där tjänst som fängelsedirektör. Outplånliga intryck mottog gossen av sin moder, och när skalden sedermera i den djupsinniga dikten "Vadan och varthän?" säger:

"——i min moders blick jag in i det eviga skåda fick",

så är detta ej blott en vacker poetisk fras. Odödlighetstanken, evighetshoppet, som är det centrala i Rydbergs livsåskådning, hade tidigt plantats i hans sinne av henne, "som lärde honom Guds namn och böner". Snart skulle dock hemmets lycka skövlas. Viktor var ej mer än sex år gammal, när hans moder och en hans syster bortrycktes av koleran, faderns förstånd omtöcknades av sorg, så att han ej längre kunde inneha sin befattning, och syskonen skingrades åt olika håll. Under ekonomiskt mycket brydsamma förhållanden fick Viktor Rydberg nu kämpa sig fram till en uppfostran. Först år 1851 blev han student vid Lunds universitet, och endast ett par år kunde han uppehålla sig vid akademien. Han nödgades söka sin utkomst som privatlärare, under det han på egen hand fortsatte sina studier i tanke att bliva ingenjör och sedan möjligen utvandra till Amerika, där redan tvenne av hans systrar befunno sig. Till all lycka för Viktor Rydberg och Sverge—och antagligen utan alltför stor förlust för järnvägarna i Förenta staterna—erbjöd sig då tillfälle till stadig och lönande verksamhet i hemlandet. Från och med 1855 fästes Rydberg vid Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, vars redaktion han sedan tillhörde i tjuguett år. Hans bidrag till tidningen utom de rent skönlitterära utgjordes av politiska artiklar, resebrev, litterära granskningar, uppsatser i religiösa och filosofiska ämnen, och helt säkert har hans arbete i den liberala tidningens tjänst i hög grad påverkat hans utpräglat frisinnade åskådning samtidigt med att det varit av betydelse för mångsidigheten i hans intressen.

På 1860-talet blev det hittills föga nämnda namnet Viktor Rydberg ett fejdenamn, kring vilket en förbittrad strid uppblossade. Med sitt arbete "Bibelns lära om Kristus" kastade sig då Rydberg in i en pågående lärostrid. Han blev med ens känd över hela landet och vann både fiender och meningsfränder i stort antal. Striden, som väl egentligen bar Rydbergs försynta natur emot, verkade emellertid nedstämmande på honom och hämmade ej så litet hans litterära verksamhet. Den hade dock det goda med sig, att hans ryktbarhet kom även hans romaner, främst bland dem mästerverket "Den siste atenaren", till godo, vilka först nu började spridas i vidare kretsar. Småningom fördes hans intresse över till språkliga frågor. Han sysslade ivrigt med språkrensning och utförde på detta område ett synnerligen betydelsefullt arbete, på samma gång som han utbildade sitt eget språk till sällsynt renhet och skönhet. Sedan han 1876 anställts som föreläsare i filosofiska och kulturhistoriska ämnen i Göteborg, ägnade han sig odelat åt vetenskapliga studier och diktning. Härifrån kallades han 1884 till Stockholms högskola som professor först i kultur-, sedermera i konsthistoria.

Rydberg är alltigenom idé-diktare med mycket litet av lyriskt känsloutbrott. Allt vad han ser varsnar han mot evighetens guldgrund, under oändlighetens höga stjärnhimmel. Helst lägger han därför sina tankar i munnen på gestalter, vilka kunna tjäna som typer för vad som rör sig innerst i mänsklighetens bröst, såsom Prometeus, för den okuvliga ståndaktigheten, Ahasverus, för det mänskliga missmodet, Faust, för den osläckliga kunskapstörsten, och den flygande Holländaren, för den bittra, evigt jagande oron. Hans sanningsträngtan och hans lågande hat till allt förtryck, allt tvång, varhelst han än mötte det, drevo honom i härnad mot övergrepp och orättvisa. Han var städse en kämpe för humanitet och bildning, för den fria forskningens rätt. Men den eld, som värmde hans ord, brast sällan ut i lågor. Särskilt under senare år var hans stridssätt stilla, och känslan av att skärvor av sanningen, som av en söndersprungen ädelsten, letat sig väg till alla läger, gjorde hans hand mild och varsam. Därför blev hans ord gärna det avgörande, och det för vilket alla böjde sig.

Vid hans död den 21 september 1895 vart det kungssorg i Sverges land, och efter honom kännes ännu saknaden kring ett högsäte, som blivit lämnat tomt.

Dikterna är sorterade efter diktsamling, men du kan välja att sortera dem på flera andra sätt också enligt länkarna nedan.

1365

Atenarnas sång

1 kommentar