|
Gamle munken putsar lampan, styrker sig ur fyllda kannan.
Han kan pränta, han kan dricka fullt så väl som någon annan.
För det ena kära värvet har han ej det andra glömt:
fyllt har gubben mången kodex, flera bägare han tömt.
Se, nu textar han så flitigt med en gammal bok framför sig,
tryggt utöver pergamentet konstförfarna handen rör sig,
och av barnslig glädje lyser, då han ser sitt vackra pränt,
gubbens panna, själv ett åldrat, skrynkligt, gulnat pergament.
Vad han skriver, vilka tankar, bryr den gamle icke mycket;
riktig avskrift och siratlig är för honom huvudstycket.
Åt var kapital, som lyckats, ler han glad och hämtar kraft
till ett "vidare i texten" ur de milda druvors saft.
Medan så sitt kall han sköter, är den tysta cellen vorden
hylsan kring ett frö, som fälldes av ett ädelt träd till jorden,
handen kring en liten låga, flämtande för vind och drag,
liten låga, som skall varda stor en gång och göra dag.
Om han visste, vad han verkar, kanske skulle då han kasta
pennan med ett "hjälp, Maria!" och till bönkapellet hasta.
Ej du vet det, dogmens fånge, att du frälst ur glömskans hand
formeln, som en dag skall lösa andarna ur dogmens band.
Ensam är du ej i cellen: tyst, osynlig, vid din sida
dväljs ett sändebud från honom, vid vars fot eoner bida.
Det är han, som styr din penna, där hon går så segerrik
för att rädda Platos himmel och Perikles' republik.
Drick, du gamle, ljuvt är vinet, och det fröjdar dig i själen,
och gör färdig, förrn du somnar, den där nya kapitälen!
Över tusenårig avgrund så en bro du stilla slår
mellan tusen år bakom dig och framför dig tusen år—
bron för tanken, som skall grusa fängseltorn och krossa bojor.
Men i mörker höljas ännu herrars slott och trälars kojor,
genom klostergluggen skimrar gamle munkens lampa matt,
och utöver världen skrider medeltidens stjärnenatt.
|
Kommentarer