Verner von Heidenstam (1859 - 1940)

Karl Gustav Verner v. Heidenstam föddes den 6 juli 1859. Han röjde tidigt livlig fantasi och konstnärliga anlag och idkade redan som sjuttonåring konstnärsstudier i Paris. Ganska snart fann han emellertid, att hans rätta uttrycksmedel icke var färgerna utan orden, och efter att i flera år hava vistats i Italien, Grekland och Orienten återvände han 1887 till Sverge och debuterade följande år med diktsamlingen Vallfart och vandringsår. I denna bröt han med den ännu i allmänhet härskande realistiska riktningen, hävdade fantasiens och inbillningens rätt gentemot den exakta verklighetsskildringen och förkunnade en på njutningen av nuet och på en naiv skönhetskult grundad livsglädje, som stod i skarpaste motsats till den rådande pessimismen inom litteraturen. I sin närmast följande produktion: Från Col di Tenda till Blocksberg (1888), Endymion (1889) och Hans Alienus (1892) fortsätter han sitt sökande efter livsglädje och skönhetsnjutning men anslår snart allvarligare och djupare toner, i samma mån som han återvänder till inhemska motiv. Så i sina år 1895 utgivna Dikter. Den svenskhet i tonen, som spåras i denna diktsamling, varslar om den riktning mot det nationella, som är det mest framträdande draget i Heidenstams senare författareskap och som fått sitt ståtligaste uttryck i de båda historiska skildringarna Karolinerna (1897—1898) och Folkungaträdet (1905—1907). Bland övriga alster av hans penna märkas Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901), Skogen susar (1904), flera smärre spirituella och stämningsfulla essayer samt Nya dikter (1915). Dessa senare beteckna hittills höjdpunkten av skaldens utveckling; tankeinnehållet har fördjupats, och hans stil fått en klarhet och linjerenhet, som bär klassicitetens adelsmärke.

Heidenstam erhöll 1916 nobelpriset i litteratur.

Dikterna är sorterade efter diktsamling, men du kan välja att sortera dem på flera andra sätt också enligt länkarna nedan.