|
Verner von Heidenstam (1859 - 1940)
Karl Gustav Verner v. Heidenstam föddes den 6 juli 1859. Han röjde
tidigt livlig fantasi och konstnärliga anlag och idkade redan som
sjuttonåring konstnärsstudier i Paris. Ganska snart fann han emellertid,
att hans rätta uttrycksmedel icke var färgerna utan orden, och efter att
i flera år hava vistats i Italien, Grekland och Orienten återvände han
1887 till Sverge och debuterade följande år med diktsamlingen Vallfart
och vandringsår. I denna bröt han med den ännu i allmänhet härskande
realistiska riktningen, hävdade fantasiens och inbillningens rätt
gentemot den exakta verklighetsskildringen och förkunnade en på
njutningen av nuet och på en naiv skönhetskult grundad livsglädje, som
stod i skarpaste motsats till den rådande pessimismen inom litteraturen.
I sin närmast följande produktion: Från Col di Tenda till Blocksberg
(1888), Endymion (1889) och Hans Alienus (1892) fortsätter han sitt
sökande efter livsglädje och skönhetsnjutning men anslår snart
allvarligare och djupare toner, i samma mån som han återvänder till
inhemska motiv. Så i sina år 1895 utgivna Dikter. Den svenskhet i
tonen, som spåras i denna diktsamling, varslar om den riktning mot det
nationella, som är det mest framträdande draget i Heidenstams senare
författareskap och som fått sitt ståtligaste uttryck i de båda
historiska skildringarna Karolinerna (1897—1898) och Folkungaträdet
(1905—1907). Bland övriga alster av hans penna märkas Heliga Birgittas
pilgrimsfärd (1901), Skogen susar (1904), flera smärre spirituella
och stämningsfulla essayer samt Nya dikter (1915). Dessa senare
beteckna hittills höjdpunkten av skaldens utveckling; tankeinnehållet
har fördjupats, och hans stil fått en klarhet och linjerenhet, som bär
klassicitetens adelsmärke.
Heidenstam erhöll 1916 nobelpriset i litteratur.
Biografi av: www.gutenberg.org
|