Oskar Levertin (1862 - 1906)

Oskar Levertin föddes 1862. Föräldrarna, som härstammade från en gammal från Holland i slutet av sjuttonhundratalet inflyttad judesläkt, [according to David Edström, the sculptor, related to Levertin by marriage, the family were originally Spanish Jews.] voro bosatta i Stockholm, där fadern innehade en konsthandel. Gossen erhöll en vårdad uppfostran såväl i det fint bildade hemmet som i det gamla ansedda Klara elementarläroverk, där han år 1881 avlade studentexamen. I skolan hade han särskilt utmärkt sig för sin stilistiska förmåga. Vid universitetet studerade han förnämligast litteraturhistoria, grekiska och romanska språk. Sin filosofie doktorsgrad förvärvade han sig 1887, och två år därefter utnämndes han till docent i litteraturhistoria. År 1899 kallades han till professor vid Stockholms högskola, en befattning som han innehade till sin död 1906.

Dessa data bilda ramen till ett liv, som mer än de flestas är fyllt av starka motsatser mellan sorg och glädje, ångest och hopp. Hans väg låg icke så jämn och fri, som man vore benägen att tro, när man blott tänker på hans regelbundna befordran och på den hyllning, som kom honom såsom skald till del. Tidigt yppade sig hos honom ett svårt bröstlidande, och åtminstone två gånger var han av läkarna dödsdömd. En brådstörtad sejour ena gången vid Rivieran (1881-82), andra gången vid alpkurorten Davos (1889-90) synes hava varit det enda, som räddade hans liv. Hans ungdoms älskade, med vilken han 1887 ingått giftermål, bortrycktes hastigt och oväntat efter endast två års äktenskap av sällspord lycka.—Döden kastade sålunda tidigt sin skugga över hans väg, och ensamhetskänslan omfamnade honom tidtals i hela sitt mörker.—Därtill kommo väl också slitningar av annan art. Genast vid sitt första framträdande såsom författare (1883) hade han helt och odelat anslutit sig till "det unga Sverge", som den realistiska diktningens anhängare kallades; han drogs dit både av sin frihetskänsla och av sin pessimism. Men hans i grunden romantiska sinne, hans känsloglöd och mystiska läggning och icke minst hans av omfattande historiska studier fostrade hänförelse för svunna tider drev honom så småningom allt längre bort från det litterära parti, i vars främsta led han en gång ställt sig—en utveckling för vilken han fick lida mycken bitter och oförstående kritik.

Ej underligt då, att Levertin har blivit företrädesvis de trånsjuka drömmarnas, vemodets, dödsångestens och den heta lidelsens skald. Såsom sådan har han skapat sig en helt ny stil, smidig, glänsande och färgrik, och "drömt in sina stämningar i en rikt smyckad form, som bländade och fängslade med sin konstnärliga och insiktsfulla bearbetning."

Utom såsom diktare har Levertin gjort sig ett namn som grundlig vetenskaplig forskare och som briljant essayist på litteraturhistoriens och konsthistoriens område.

Dikterna är sorterade efter diktsamling, men du kan välja att sortera dem på flera andra sätt också enligt länkarna nedan.

Jag drömt som främling på en främmad strand

1 kommentar