|
Jag drömt som främling på en främmad strand
Gud vet hur många år.
Nu vill jag hem. Jag redan lagt från land,
i silkesseglet stormen slår.
Framåt mot obefarna vattendrag
förbi Herakles' stoder
mot fjärran ö i blå arkipelag
jag vridit skeppets roder.
Där ligger solskenslyst i havets mitt
mitt Ithaka, den ö,
där fruktträdsvalven evigt lysa vitt
och dyningarna dö
i säven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra,
dit, vore färden än så hård och lång,
vill jag min farkost styra.
Där stå det vita, marmorsvala hus,
i vilket jag vill bo.
Där silverpoppeln har det högtidssus,
som hägnar med sin ro.
Ack, världens vägar, jag är trött på dem!
Jag hör det dunkla kravet
mot längtans Ithaka, mitt hjärtats hem,
min vita ö i havet.
På hemfärd stadd jag lyssnar så förstrött
på livets lust och larm
som på en man, som av en slump mig mött
och håller fast min arm.
I bröder, än jag går som en bland er,
men ren mot slag som smekning
med avskedsstundens gåtfullhet jag ler.
Jag har gjort upp min räkning.
Blott starkare förnimmer jag var dag
den manande musik,
som eko är av kvällens böljeslag
emot min hemös vik.
Jag drömmer lutad över skeppets toft.
I skum delfiner skalkas,
än syns ej ön, men luftens mandeldoft
förtäljer, att jag nalkas.
Så vill jag bära allt, vad än en man
kan bära utav ve,
ty ett jag vet, ej evigt räcka kan
mitt hjärtas odyssé.
Min sorgs, min glädjes skiljemynt—allt glöms
som mull i mull begravet,
när skeppet når sitt Ithaka, sin dröms
vårvita ö i havet.
|
Kommentarer
Det var roligt att läsa Levertins dikt om Ithaka. Nyligen dog min mamma vid 95 års ålder och denna dikt deklamerade hon ur minnet vid många tillfällen, med en enorm inlevelse. Hon lärde sig den som ung och älskade den verkligen.
Birgitta Ekman från Sverige