|
De drabbat samman med dunder och knall
i höstdagens ljusningstimma.
Det smattrar från gravar och dikesvall,
det blixtrar i gulgrå dimma.
Kanonen plöjer bland rök och damm
i åkern för blodigt säde,
och fäktande fylkingar flyttas fram
som brickorna på ett bräde.
Att segra, att segra i dagens kamp
är ringaste ryttares tanke
ännu, då han fallande griper i kramp
sitt tag om springarens manke;
och pikenerarn riktar sitt järn
ur markens blodpöl att stinga
den överridande kyrassiärn,
som brusar på löddrig bringa.
Soldaten blint in i faran går,
att döda och dö är hans gärning,
men fältherrn han ser huru spelet står
och kastar sin tunga tärning.
Där är han, där syns han i sträckt galopp,
se, plymen på hatten nickar!
I kyller hans jättegestalt söks opp
av vänners och fienders blickar.
Sin sviktande flygel han själv för an
och leder i handgemänget.
Han vågar sitt liv som en simpel man,
och skidan är tom i gehänget.
Nyss var det hövdingen blott - i hand
den korta staven med tuben.
Med klinga dragen, med blick i brand
nu Mikael är det, keruben -
nyss krigarekungen med rynkat bryn
behärskande drabbningens vimmel;
nu ärkeängeln, som slår ur skyn
och vänder om till sin himmel.
"Framåt över graven i segerfärd,
för oss filistéerna flykte!
Framåt med Herrans och Gideons svärd,
i dag våra mödor vi lykte!"
Han bärs som på stormens vingar framåt
i dimman, där salvorna braka.
Likt hagel det smattrar mot harneskplåt,
och hästarne stryka tillbaka.
"Framåt, mitt småländska rytteri!
Framåt, mina tyska bröder!"
Förgäves, förgäves - de efter bli.
Då ropas det: "Konungen blöder!"
i famnen på Pappenheims mörka tropp
hann ingen den vacklande följa.
Det gula kyllret slöks ensamt opp
av järnmännens rasslande bölja.
Ett anskri, som går genom märg och ben:
"O Gustav, vår konung, vår fader!"
Med båda linjerna smultna till en
gå rytande fram hans brigader.
Nu flyktar kroat och nu viker vallon
och stupade manshögt begrava
Friedländarens kallnade, stumma kanon -
sin seger martyren skall hava.
Det feltes ett ord i hans hjältedikt,
det ordet, som kröner bedriften:
de sörjande veta att fylla sin plikt,
i blod ge de slutunderskriften.
De segrat. På fältet i skön parad
de hedra sin älskade herre,
men fallna beteckna slagordningens rad,
de levande äro de färre.
°
Vid Lützen, på bakgrund av aftonskyn,
med dimmiga droppar på kinden
jag såg det - en blodig dallrande syn,
som flyttades undan av vinden.
|
Kommentarer