|
Vi läsa om konung Gösta
i krönikebok,
Guds underman, vilken bräckte
tyrannernas ok.
I hävden det första bladet
hans anlete bär,
hans bild med det långa skägget,
så vördad och kär.
Hans hjässa är liksom silvret
i Eskils gemak,
hans hand har vårt Sverige murat
från grund och till tak.
När faror hans byggnad hota,
när tvedräkt är spord,
vi höra som sorl ur graven
hans varnande ord.
Han är ej ett namn, en skugga
bevarad på pränt;
det är, som vi hade själva
sett honom och känt.
När mindre vårt land vi älska,
han framför oss står,
en fader i sorg - med otack
vi blekte hans hår.
Liksom vid hans knä vi suttit
kring flammande härd
och lyssnat till Dalasagan
om flyktingens färd.
Av ångest de späda hjärtan
knappt vågade slå,
då spejarnes lansar stungo
i gömmande strå.
Vi följt honom bland försåten
och nöd utan tal
på vägen till kungastolen
i ärones sal.
Vi sett honom öppna stigar
och rödja en vret
i skymmande skog av fördom
och fåkunnighet.
I håret han grep de tredska
på avgrundens rand
och mot deras vilja gav dem
ett fädernesland.
Den lön av ett yngre släkte,
han bidat uppå,
kom först, då han satt där bruten
och gammal och grå.
Så ensligt och tomt det blivit
i Mälareborg;
sin fader den vilde Erik
gjort blödande sorg.
Den starke, som frälst ett rike,
ej kunde sitt lamm,
sin fagra Cecilia skydda
för ofärd och skam.
Ej mera som förr vid lutan
hans afton förrann,
och bittert sig själv han sade
en olycklig man.
Drabanten vid dörren hörde,
då midnatten teg,
långt inifrån tysta salar
den sömnlöses steg.
O, hade då ägt en stämma
den ilande fläkt,
som gått kring hans vida rike
av snöfällen täckt,
den fört till den gamles öra
i sorgernas stund
välsignelser, rörda böner
från tusendes mund!
Där klappade tusen hjärtan
på sal, som var lyckt:
ett folk stod i vinternatten
därutanför skyggt,
hans tacksamma, fromma, svenska,
befriade folk -
ack, tungan var ännu bunden
och sökte sin tolk!
Dess ädlaste gåva, sången,
en boja än tvang,
än drömde i språkets hjärta
dess skäraste klang.
Det velat i toner smälta,
den höge till tröst -
ett stammande ljud blott smög sig
ur överfullt bröst.
Mång' gyllene sträng alltsedan
har språket sig fått,
som spelats av vigda händer
i hyddor och slott,
ja, dallrar för olärt finger
bland menige man -
du klingande svenska tunga,
nu sjunga du kan!
Men stundom när bäst vi lyssna
på tonernas gång
och höra om forna tider
din högstämda sång,
med vemod vi måste minnas,
hur sången var stum
för honom, som bland de fria
beredde oss rum.
Och levande för vårt öga
då träder hans bild,
en fader, som allt för tidigt
från barnen vart skild,
som gick, förr'n de ungas kärlek
fått säga de ord,
som nu genom åldrar ljuda
från sången i nord.
|
Kommentarer