|
På resan igenom livet
är du så trygg och tillfreds.
Vid varje station, det är givet,
ett dukat bord står tillreds.
Du far genom sköna nejder
och njuter på dunvarm ejder
din rundliga vilas frid.
Sov sött—den tjänande brodern
han vakar emellertid.
Vem är han? Hos dig i minnet
hans drag ej fästat sig in,
hans hand med det grova skinnet
har knappast ens rört vid din.
Som lampans ande allena
osynlig han plägar tjäna
och visar sig blott som gagn,
ett månghövdat, mystiskt väsen,
ibland ett sorl kring din vagn.
Det hus, som sluter dig inne,
ombonat, varmt och bekvämt,
din nya rock och ditt linne,
som lyser vitt och förnämt,
en gata, sopad och putsad,
att icke din fot blir smutsad,
det färska bröd, som du skär—
allt det är den tjänande brodern,
som är i sitt verk dig när.
Han håller i ångans tömmar,
han steks i maskinrummets sot
och för dig i leende drömmar
omkring det rullande klot.
När i förtrollning du vankar
bland skaldens kolonner av tankar,
bland välljud, som aldrig dö,
den tjänande brodern, den svarte,
har fäst dem på papperets snö.
Så trampar han tyst den bana,
som ödet, ej själv han valt.
Allt går som av gammal vana;
du tänker; jag har betalt.
Mer tarvas det ej, du menar.
Men tänk, om den ande, dig tjänar,
en dag toge annan form,
förvildad, förbittrad, förfärlig,
ett hav av huvun i storm!
Lär se i den tjänande anden
personen—en like och vän!
Tryck själva den valkiga handen,
ej blott en penning i den!
Hjälp honom att fritt sig förvandla
till en som kan tänka och handla!
Se in i hans anlete klart!
Lär känna arbetarn, din broder—
men minns: vad du gör, gör snart!
|
Kommentarer