|
I juni den ljusaste natten
försvunnit från nordiska land,
från vikarnes rodnande vatten
och Djurgårdens leende strand.
Re'n staden begynte att stimma,
där gärdad av master han låg,
med blänkande kyrktorn ur dimma,
förankrad på glimmande våg.
Men lugnt var i grönskande backar,
som aldrig ett gräs varit böjt
i natt under svärmande klackar
vid oboe, valthorn och flöjt.
Herdinnorna nere på slätten
hos Nilses och på Gröna Lund
för spegeln i blotta korsetten
ur ögat än gnuggade blund.
Tyst tillrade daggen i spåret
av gårdagens stolta kaross,
än fladdrade rosigt i snåret
den florsbit, som taggen rev loss.
Där viken just nedom en kulle
bland ekarne skymtade blå,
låg, plaskande sakta, en julle
förtöjd mellan bugande strå.
Där hade i båten sitt möte
de älskande lyckliga tu.
På böljornas vaggande sköte
två hjärtan uppblomstrade nu,
liksom ur förborgade rötter
två näckrosor öppnade sig
i trygghet för trampande fötter
och larmet vid dammande stig.
All världen förglömde de kära,
som funnes ej gator och torg,
palatser och kojor helt nära,
en myrstack med bördor och sorg.
Otåligt i klockslag från staden
gav tiden till känna sin gång -
de hörde blott suset i bladen
och fiskarnes pollrande språng.
De talte ej mera - de tego.
Vid skvalpet av gungande slup
lycksaliga suckar blott stego
som bubblor ur bottenlöst djup.
Så bräddfullt var hjärtat att nästa
sekund måste bringa förlust,
förflyktiga kanske det bästa
vid närmaste vågslag mot kust.
Då - plötsligt därborta från stranden
ett strängaspel nejden förnam.
Vid lekande knäppning med handen
hur lätt melodien sprang fram!
En stämma ur ekarnes susning
snart härligt i toner sjöng ut
naturens och kärlekens tjusning
i blomningens snabba minut.
I vassen, den bugande, hörde
de tvenne med klappande bröst
den visa, sefirerna förde
dit ner med Carl Michaels röst.
Lyss: "Upp Amaryllis!" Förtrogen
med namnet strax Djurgården var,
och eko fick fatt det i skogen
och höll se'n för alltid det kvar.
Därute på glimmande spegel
än drömma de älskande tu,
se'n skalden odödlighetsprägel
förlänt åt det flyktiga nu.
Förr'n böljan mot stranden vart bruten,
han band den i toner och ord
och fäste för sekler minuten,
en vårdröm om lycka i nord.
|
Kommentarer