I vårtid, i groddtid,
då brister frönas skal,
och råg blir råg och tall blir tall
i frihet utan val.

En ilning av vällust
går genom själ och kropp --
att jag är jag, nödvändigt jag --
en brodd, som hittat opp,

ett vårskott, vars växtkraft
jag knappast anar än --
men stammens sav med bitter smak
med lust jag känner den.

Så bort, all min feghet!
Jag hör min framtid till.
Jag tar mig rätt att växa nu
som rotens krafter vill.

Upplagd: Jun 3 2008 | Läst: 782 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 17. Vårvisa
Diktsamling: Gömda land
Från: publicerad/skriven år 1924
Dagens dikt: Jun 21 2008
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Vårvisa, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.