Sent omsider står jag vid ödenas berg.
Runtomkring som ovädersmoln
skockar sig formlösa väsen, skymningsdjur,
svartvingade,
fosforögda.
Stannar jag?  Går jag?  Vägen ligger mörk.
Stannar jag fredlig här vid foten av berget,
då rör mig ingen.
Lugn kan jag se deras kamp som en dimmans lek i luften,
själv blott ett vilset öga.
Men går jag, går jag, då vet jag ingenting mer.
För den som tar de stegen
blir livet saga.
Själv eld
skall jag rida på ringlande eldormar.
Själv vind
skall jag flyga på vingade vinddrakar.
Själv intet,
själv förlorad i stormen
slungas jag död eller levande fram, ett öde framtidstungt.

Upplagd: Jun 10 2008 | Läst: 572 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 2. Valborgsnatt
Diktsamling: För trädets skull
Från: publicerad/skriven år 1935
Dagens dikt: Aug 30 2011
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Valborgsnatt, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.