|
Öster om Bjura by
är vild och öde trakt,
där lavraggiga granar
står vresiga på vakt.
Där bodde Torkel Tyre,
för dråp lyst i akt.
Nära vid Bjura by
ligger en mossig sten.
Står man gömd där bakom,
när kvällen faller sen,
då ser man byn, hur den glimmar
med många varma sken.
"Det lyser i Halvars gård.
Det lyser i Torstens hus.
Där sitter Torsten och täljer
vid sprakande stockeldssus.
Det lyser i Kettils stuga.
Jag känner vartenda ljus.
Vad visste jag väl om bygd,
när trygg jag i bygden satt?
Nu står jag i långa nätter
och räknar min tappade skatt.
Det glimmar guld över drivan
i snöblå vinternatt."
Så stod han och såg och såg,
då glid av skidor ljöd.
En flämtande mö kom vilt i flykt,
hon rände mot byn i nöd.
Tätt bakom gled en skugga
med ögon som glöd.
Men Torkel grep sin kniv.
Han högg, han stack, han skar,
och vassa, vita tänder
gav hårdnackat svar.
Mot morgonen fällde han ulven,
men själv låg han dödstrött kvar.
Vi fann honom där han låg.
Och märk, att vi handlade väl.
Vi sände bud till prästen.
Han frälste mannens själ.
När solen steg över skogen,
då slog vi Torkel ihjäl.
Vi kunde ha skonat hans liv,
men värdet av slikt är ej stort.
En dråpare var Torkel.
Vi handlade så som vi bort.
Vi alla är män från bygden,
och detta var riktigt gjort.
Ulf Boye är innehavare av upphovsrätten till Karin Boyes lyrik
|
Kommentarer