När våra gudar falla
och vi stå ensamma bland spillror,
så utan fäste mer för våra fötter
som klot i rymden --
då skymtar du ett ögonblick, du höga Skönhet.
Då, endast då.
Så sträng som eld du talar tröst:
"Vad som än faller -- jag står åter."
O stanna, stanna, heliga,
och fräls min själ
från lögnen av en måttlös sorg!

Upplagd: Jun 3 2008 | Läst: 781 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 21. Till skönheten
Diktsamling: Moln
Från: publicerad/skriven år 1922
Dagens dikt: Dec 21 2009
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Till skönheten, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.