Jag har frågat en stjärna i natt
-- ett ljus långt bort där ingen bor --:
"Vem lyser du, främmande stjärna?
Du går så klar och stor."

Hon såg med en stjärneblick,
som gjorde min ömkan stum:
"Jag lyser en evig natt.
Jag lyser ett livlöst rum.

Mitt ljus är en blomma som vissnar
i rymdernas sena höst.
Det ljuset är all min tröst.
Det ljuset är nog till tröst."

Upplagd: Jun 3 2008 | Läst: 748 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 18. Stjärnornas tröst
Diktsamling: Gömda land
Från: publicerad/skriven år 1924
Dagens dikt: Apr 18 2009
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Stjärnornas tröst, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.