Halvvaken ruvar sommarnatten
stilla på drömmar, dem ingen vet.
Tjärnarnas blanka vatten
spegla en skymningshimmels
bleka oändlighet.
Stjärnorna vitare bli.
Fjärran, fjärran
nattskärran
sjunger ensam sin tonlösa, tröstlösa vaggmelodi.

Aldrig djärvt hon mot höjden svingar,
svävar lågt för sin låghets skull.
Duniga skymningsvingar
tyckas bundna vid jorden,
tyngda av stoft och mull.
Ve den, vars vingepar
ej kan sig höja,
blott dröja,
övermäktigt draget mot dyn, vars färger det har.

Men den vitaste vita bland svanor,
som i morgonens ljusrymd far
sina kungliga banor,
hyste aldrig en längtan
sådan som skärran har.
Ingen kan längta så
mot det fjärran
som skärran
mot det evigt vinkande, evigt vikande blå.

Upplagd: Jun 3 2008 | Läst: 482 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 3. Nattskärran
Diktsamling: Moln
Från: publicerad/skriven år 1922
Dagens dikt: Mar 31 2009
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Nattskärran, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.