Stilla vill jag tacka mitt öde:
aldrig jag mister dig helt.
Som en pärla växer i musslan,
så inom mig
gror ditt daggiga väsen ljuvt.
Om till sist en dag jag har glömt dig --
då är du blod av mitt blod,
då är du ett med mig --
det gudarna give.

Upplagd: Jun 3 2008 | Läst: 932 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 22. Minne
Diktsamling: Moln
Från: publicerad/skriven år 1922
Dagens dikt: Jul 15 2011
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Minne, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.