I mörkret ligger jag och hör,
hur klockor dånar utanför
med långa, tunga, jämna slag,
som mörkrets djupa andetag.

De dövar allt och söver allt
och löser tingens dimgestalt
i långa, tunga, jämna dån,
som tanken aldrig lossnar från.

Jag är bland dem som knappast finns
och bara vet och bara minns
det gamla mörkrets hjärteslag,
som väntar ingen morgondag.

som fruktar ingen morgondag.

Upplagd: Jun 5 2008 | Läst: 673 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 3. I mörkret
Diktsamling: Härdarna
Från: publicerad/skriven år 1927
Dagens dikt: Jun 30 2008
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, I mörkret, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.