En stillhet vidgades mjuk som soliga vinterskogar.
Hur blev min vilja viss och min väg mig underdånig?
Jag bar i min hand en etsad skål av klingande glas.

Då blev min fot så varsam och kommer inte att snava.
Då blev min hand så aktsam och kommer inte att darra.
Då blev jag överflödad och buren av styrkan ur sköra ting.

Upplagd: Jun 10 2008 | Läst: 506 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 8. En stillhet vidgades
Diktsamling: För trädets skull
Från: publicerad/skriven år 1935
Dagens dikt: Apr 1 2011
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, En stillhet vidgades, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.