Den vägen är smal, som två har att gå,
omänskligt smal, kan det tyckas ibland,
och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam
reser sig vidunder, väckta av värmen,
och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.
De möter på nytt vid nya vägar.
Du har inget val.  Du måste förbi.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Den vägen är brant, som två har att gå,
förnedringsväg, kan det tyckas ibland,
och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,
samma hägring i samma sand,
samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,
fastare, tyngre än enslingens drömmar:
den svåra växten till verklighet,

ja ända in i den innersta märg,
där människan växer ur splittrade tågor
och blir sig själv en rot och ett berg.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Den vägen är lång, som två har att gå,
vilseväg, kan det tyckas ibland,
och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,
och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot
och skapar den ny i morgonglöden
och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden
och innerligt ljus, som två tar emot.

Upplagd: Jun 10 2008 | Läst: 504 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 30. Den vägen är smal
Diktsamling: För trädets skull
Från: publicerad/skriven år 1935
Dagens dikt: Sep 22 2008
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Den vägen är smal, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.