Ni trogna ting,
som vill min tro begära,
jag glömmer hos er
att jag har mänskor kära.

Ni säkra ting,
för er jag lugnt kan falla,
men dimmor och dagg
är vänskapslöften alla.

Ni starka ting,
som kropp och själ ej äger,
o red mig hos er
det tryggaste bland läger!

II

Och ändå -- du, min vän,
du gav mig tingen.
Din skönhet är i dem.
Annars fanns där ingen.

Du blev min tunga törst
till vita världar.
Du blev den syn, som sval
mot all sorg mig härdar.

Du skymt av fjärran mål,
som spänner vingen,
min väg är väg till dig.
Annars fanns där ingen.

Upplagd: Jun 3 2008 | Läst: 483 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 13. De osynliga tingen
Diktsamling: Gömda land
Från: publicerad/skriven år 1924
Dagens dikt: Jul 4 2008
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, De osynliga tingen, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.