Aldrig är skogen lycklig som nu i sol och regn,
aldrig så överflödande av fin lukt och glitter,
aldrig så lekfullt tröstande -- mig når den bara inte,
fast jag söker och ber.  Min smärta är för bitter.

Drick, mina ögon, guldljus som inte jag själv ser.
Andas djupt, mina lungor, den våta mossans ånga.
Jag är en död sten.  Glöm mig, lev för er,
samla i gömda kamrar allt ni lyckas fånga.

Oåtkomligt det rum, där dagens skörd ska mogna
mjuk av skimmer och doft och sus.  När stunden är inne
spränger en tätnad prakt sitt gömsle.  Över mig störtar
friskt och vilt som ett vattenfall ett smärtans minne.

Upplagd: Jun 10 2008 | Läst: 1074 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Karin Boye
Dikt: 17. Aldrig är skogen lycklig som nu...
Diktsamling: De sju dödssynderna
Från: publicerad/skriven år 1941
Dagens dikt: Jan 15 2010
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Aldrig är skogen lycklig som nu..., har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.