|
Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De växla i din våg.
Där kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.
Dock, där en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.
Nu åter en!—Den vill ej fly,
Den vandrar tungt sin stig;
Men, källa, mörk är denna sky,
Och den förmörkar dig.
Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl,
Hur mången, tung och dyster, spred
Sin djupa natt i den
Och kom så hastigt, ack, men skred
Så långsamt bort igen!
Men hur de kommit, hur de gått,
Jag känt dem ganska väl:
De varit tomma skyar blott
I spegeln af min själ.
Och spegelns ljus och mörker skall
Likväl af dem bero!—
O källa, när blir leken all,
När får din bölja ro?
|
Kommentarer