|
Sof, oroliga hjärta, sof,
Glöm, hvad världen har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila!
Hvarför ser du mot dagen än?
Säg, hvad väntar du mer af den?
För de djupa sår kanhända
Någon helande blomma?
Arma hjärta, slut ögat till!
Dagens rosor du pröfvat nog;
Blott i sömnens dunkla lustgård
Gror den stängel, dig läker.
Sof, som liljan, hon slumrar bort,
Flyktigt bruten af höstens vind.
Sof, som hinden, tyngd af pilar,
Somnar in och förblöder.
Hvarför sörja förflutna dar?
Hvarför minnas, att sällt du var?
En gång måste våren vissna,
En gång glädjen, o hjärta!
Äfven du har din majdag sett;
Hvad, fast icke den evig blef!
Sök blott ej dess milda låga
Än bland vintriga skuggor!
Minns du sällhetens stunder än?
Lunden grönskade, fågeln sjöng,
Och ditt kärleksfulla tempel
Var den doftande kullen.
Minns du famnen, som slöt dig där?
Minns du hjärtat, som sökte dig?
Minns du än den kyssbetäckta
Läppens domnande eder?
Då, när öga i öga såg,
Känsla speglad i känsla låg,
Då var tid att vaka, hjärta,
Nu att slumra och glömma.
Sof, oroliga hjärta, sof,
Glöm, hvad världen har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila!
|
Kommentarer