|
Om ren vid helga klockors ljud
Jag stode i min högtidsskrud
Och såge natt och dimmor fly
Och söndans sköna morgon gry!
Förbi är veckans möda då;
Till ottesången får jag gå
Och träffa nära kyrkan den,
Som saknat veckan ut sin vän.
Han står väl då på förhand ren
På kyrkobackens brant allen
Och blickar öfver träskets längd
På slädornas och folkets mängd.
Och jag är den, som eftersöks,
Och tåget nalkas, skaran öks,
Och plötsligt syns jag däribland
Och räcker honom gladt min hand.
Nu, muntra syrsa, sjung din sång,
Tills pärtan brunnit ut en gång
Och jag får gå till sängs igen
Och drömma om mitt hjärtas vän.
Jag sitter här och spinner nu,
Och rullan är ej half ännu;
Och Gud vet, när jag spunnit ut
Och när den långa kvälln tar slut!
|
Kommentarer