|
Till den första kärleken.
En gång min första kärlek frågte jag:
"Min lefnads stjärna, säg, hur tändes du,
Och hvadan äger du ditt milda ljus?"
Då sade stjärnan: "Har du sett nå'n gång,
Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?"
Jag sade: "Än med mörker, än med ljus
Ett moln gått opp och dolt dig för min syn;
Dock brann du lika klar, sen det försvann."
Och stjärnan sade åter: "Har du sett,
Hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?"
Jag sade: "Mången jordisk sol jag såg
Gå opp i glans och öfverstråla dig;
Dock gick den ständigt ned, men aldrig du."
Då sade stjärnan: "Tror du på mitt ljus,
Och vill du tända lifvets hopp därvid?"
Jag sade: "Bortom molnet log din blick,
Och bortom dagens bländsken brann du klar,
Och bortom grafven skall du lysa än."
Då sade stjärnan: "Vet du, hvad jag är?
En suck jag är ifrån din egen barm,
Som sökt med fridens hopp en högre värld;
En blixt jag är utaf ditt eget lif,
Som flög i strålar till sitt hemland opp;
Ett solljus är jag af din egen själ,
Och i min milda låga lefver du."
|
Kommentarer