|
Kärfvar, skördade med silfverskära,
Samlar hop med gullprydd hand Lepota.
Dock, när middagssolen börjat glöda,
Sjunger för sig själf hon sakta detta:
"Den, som sammanbinder mina kärfvar,
Vill jag strax mitt hvita anlet skänka.
Den, mig vatten ifrån källan hämtar,
Vill jag skänka mina svarta ögon.
Den, som bygger mig en skuggrik löfsal,
Honom vill jag bli en trogen maka."
Sjunger så och tror sig hörd af ingen.
Lyssnat har likväl den unga herden,
Och han binder kärfvarna tillsamman,
Bygger opp af hassel strax en löfsal,
Hämtar vatten från den svala källan,
Bjuder det och talar till den sköna:
"Nu, Lepota, uppfyll, hvad du lofvat!"
Skalk var skördeflickan dock och löste
Sig med några skälmska ord från löftet:
"Låt mig bli i frid, du unga herde!
Medan du band samman mina kärfvar,
Bette dina lamm i åkerstubben.
Då du bragte mig från källan vatten,
Har du med en dryck dig själf förfriskat;
Och i skuggan, som du mig beredde,
Har du äfven själf ju funnit svalka."
Översatta av Johan Ludvig Runeberg, utgående från P. von Goetzes tyska översättning.
|
Kommentarer