|
Stjärnan hälsar mön med brodernamnet:
"Vandringsstjärna, inför Gud min broder!
När, från öster tågande mot väster,
Du förbi Herzegovina färdas,
Ser du väl som oftast hertig Stefan?
Säg mig, stå hans hvita borgar öppna
Och på gården sadlade hans hästar,
Reder han sig till att hämta fästmön?
Sakta svarar vandringsstjärnan detta:
"Väl, från öster tågande mot väster,
Färdas jag förbi Herzegovina
Och har skådat äfven hertigsborgen.
Öppna äro väl hans hvita borgar,
Sadlade på gården stå hans hästar,
Hämta ärnar han sin älskarinna,
Icke dig dock, utan någon annan.
Dig förtala tre försmådda fästmän.
Ena säger, att din stam är ringa;
Huggormsvresig kallar dig den andra,
Och den tredje drömsker och försufven."
Då fördömer dem den vreda jungfrun:
"Den, som säger, att min stam är ringa,
Skåde aldrig frukter af sin egen!
Den, mig åter kallar huggormsvresig,
Kring hans hjärta må sig ormar linda,
Vistas i hans lockar öfver sommarn
Och uti hans sköte öfver vintern!
Den, mig drömsker kallar och försufven,
Skall i nio år, vid sjukbädd bunden,
Tynande af ingen sömn förfriskas."
Översatta av Johan Ludvig Runeberg, utgående från P. von Goetzes tyska översättning.
|
Kommentarer