|
Flickan satt en sommarafton,
Speglande sig själf i källan:
"Gode Gud, hvad jag är vacker!
Men hvad båtar mig min färing,
Då den yngling, som jag älskar,
Icke ser mig, icke hör mig?
Ros, som blommar vid min sida,
Tag du mina läppars rodnad!
Purpurstänkta moln i luften,
Tag du mina kinders purpur!
Bleka stjärna ofvan molnet,
Tag du mina ögons klarhet!
Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"
Detta har den skälmska gossen
Lyssnat till i närmsta buske,
Och han springer fram till henne,
Just den sökte, just den funne.
Men han kysste hennes läppar:
"Nu tog rosen läppens rodnad!"
Och han smög sin kind till hennes:
"Nu tog molnet kindens purpur!"
Och han såg i hennes öga:
"Nu tog stjärnan ögats klarhet!"
Och han slog sin famn kring henne:
"Nu tog grafven, hvad som lämnats;
Ty, o flicka, det är grafven,
Hvarur ingen mera slipper."
|
Kommentarer