|
Högt uppå ett vårdtorn vandrar Jovo;
Under honom bräcks det murkna timret,
Och i fallet bryter Jovo benet.
Genast blir en läkarinna kallad,
Ifrån bergets täta skog, en Vila.
Mycket fordrar Vila för sin läkdom:
Af hans mor den hvita högra handen,
Af hans syster hennes lockars fläta,
Och ett pärlehalsband af hans maka.
Modren gaf sin högra hand för honom,
Systern skänkte sina lockars fläta,
Men hans maka ej sitt pärlehalsband.
"Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt pärlband,
Som jag själf ifrån min fader medfört."
Då förgrymmas Vila ifrån berget
Och förgiftar dödligt Jovos skada.
Jovo dör,—ve, ve dig, arma moder!
Trenne sorgefåglar klaga sedan:
Ena klagar utan uppehållan,
Sent och tidigt klagar blott den andra,
Och den tredje, när det så sig faller.
Den, som klagar utan uppehållan,
Är den dödes olycksburna moder;
Åter den, som klagar sent och tidigt,
Är den dödes sorgebundna syster;
Den, som klagar, när det så sig faller,
Är den dödes ungdomsfriska maka.
Översatta av Johan Ludvig Runeberg, utgående från P. von Goetzes tyska översättning.
|
Kommentarer