|
Fästet klarnar opp, den dunkla skuren
Lämnar rum för aftonsolens sken,
Och på fjärden, af en svallsjö buren,
Vaggas dagens storm och sofver ren.
Hon, som saknat mig på många dagar,
Ser ej än min julle styra dit;
Kanske står hon nu vid sjön och klagar
Och med tåradt öga blickar hit.
Ej ett vindkast fyller dock mitt segel,
Och det vill ej skrida, om jag ror,
Och så långt, långt bortom fjärdens spegel,
Skymtar udden, där den hulda bor.
Svala, du, som rör så gärna vingen,
Med ett tröstens bud till henne flyg!
På dess skuldra sitt och, sedd af ingen,
Dessa ord i hennes öra smyg:
Goda flicka, om din vän du saknar,
Hör hans trogna hälsning genom mig!
Nästa morgon, endast vinden vaknar,
Lossar han sin båt och söker dig.
Lång är vägen, och han själf behöfver
Vindens hjälp att klyfva fjärd och sund;
Men, hur lugnt det är, som jag däröfver
Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.
Några fågelljud i skogen väckta,
Blott en källas sus bland strandens fjäll,
Blott en myggsvärms lätta vingslag fläkta
Den med blixtens snabbhet till ditt tjäll.
|
Kommentarer