|
Hur säll i vaggans famn du hvilar än,
Hur obekant med villorna och flärden!
Din bädd—af modershand bereddes den,
Din ro—af syskon från den högre välden.
Som morgonlugnet kring en källas blå,
Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver;
Ty tidens vinge slog ej än därpå,
Och ödet gick ej än med storm däröfver.
Du ler:—o, röjdes dock en gång för mig
Den bild, som leker i ditt slutna öga!
Det är ej jorden än; som tjusar dig,
Det är ett minne från det fjärran höga.
Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott,
Med blommans lif att hjärtats lif förena!
I dina blickar härske slummern blott
Och drömmens ängel i din barm allena!
|
Kommentarer