Rosen lutar, blek om kinden,
Hennes tid är all;
Fjäriln domnar under vinden,
Under skurens svall.
När skall fjäriln få tillbaka
Sina lekar och sin maka?
När förlåter
Dvalan åter
Rosens matta ögonlock?

Barn af sommarn, lefde båda
Lyckliga som den;
Inga skiften, ingen våda
Störde glädjen än.
Af hvarandras kyssar sälla,
Utan skuld att vedergälla,
Utan oro
Båda voro,
Och de måste störas dock!

Hur de dröja, hur de bida,
Aldrig väckas de;
Kärleken vid vårens sida
Kan ej lif dem ge;
Men på kullen, där de bärgas,
Nya, sköna rosor färgas,
Och i doftet
Öfver stoftet
Svärmar nya fjärlars flock.

Upplagd: Jun 5 2008 | Läst: 345 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Johan Ludvig Runeberg
Dikt: 141. Fjäriln och rosen
Diktsamling: Samlade arbeten, första bandet
- Lyriska dikter, andra delen
Dagens dikt: Dec 13 2011
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Fjäriln och rosen, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.