I mitt hem en styfmor råder,
Egen moder göms i mullen.
Och jag hastar öfver hagen,
Skyndar stilla till den sörjda,
Ginar öfver gärdet stundom.
Men den främmande förtörnas,
Hviskar, hväsande af vrede:
"Denna flicka går på gräset,
Krossar klöfvern där på ängen."

Fader, hör ej hårda orden!
Lätt är flickans fot i loppet,
Stör ej många strån i farten.
Jungfrun har ej hårda sulor,
Trampar ej med tunga klackar.
Oskodd löper hon på lindan,
Flyr med blottad fot på fältet,
Far, som fläkten far på ängen,
Skyndar såsom skuggan öfver.

Skulle ock ett blad bli brutet,
Något grässtrå nedertryckas,
Hjärtats sorg förtynga stegen,
Grönskar snart en grodd ånyo,
Fostras flere blad i stället
Af den dagg, mitt öga gjuter,
Dessa blåa stjärnors tårar.

Upplagd: Jun 9 2008 | Läst: 308 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Johan Ludvig Runeberg
Dikt: 215. Egen moder göms i mullen
Diktsamling: Samlade arbeten, första bandet
- Ett litet öde
Dagens dikt: Dec 9 2008
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Egen moder göms i mullen, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.