Kommentar 1 av 1, inlagd on November 17th, 2009 at 3:17 AM.
Döbeln vid Jutas
Utdrag ur artikeln "Runeberg: klassiker och teolog" i boken "Sophia och hennes värld" (2008 ss.
233-239)av Karl-Gustav Sandelin, professor emeritus (nytestamentlig exegetik), Åbo.
"Slutligen skall jag försöka visa att det klassiska och det kristna arvet också är närvarande i
vissa bärande strofer i dikten Döbeln vid Jutas. Min litterära horisont är inte så vid att jag med
Eirik Hornborg vågar säga att den säkert ”är en av de mäktigaste i världslitteraturen”. Men det är
en dikt jag ständigt återvänder till och den hör utan tvekan till de allra bästa jag känner.
I början av dikten säger Döbeln till den unge läkaren: ”Jag vet det väl, Ni följer konstens lagar”.
Lite senare får han till svar: ”Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder”. Man avser sällan
läkekonst när man i dag talar om konst. Men av allt att döma var detta vanligt ännu för drygt hundra
år sedan. Både generalen och medicinaren anspelar på en sentens som hör hemma i den klassiska
antiken: ”Livet är kort, konsten är lång”. Talesättet brukar liksom läkareden föras tillbaka på
Hippokrates, som bär hedersnamnet läkekonstens fader.
När Runeberg beskriver den terräng där Döbelns björneborgska regemente utan anförare väntar på det
ryska anfallet och sedan med jubel hälsar sin general, kan man nog inte säga att skalden är särskilt
verklighetstrogen. Jag citerar några rader:
Hurra, hurra far över fält och kullar,
det slukar massor, vidgas, växer rullar,
som en lavin av röster ned mot daln.
Hornborg kommenterar: ”Sådana ovationer kunde Döbelns 1500 man inte ha presterat, och den lilla och
flacka stridsplatsen vid Nykarleby älv har växt ut till ett vidstäckt och kuperat landskap”.
Jag undrar om inte Runeberg här har litterära förebilder. Mitt förslag är att skalden anspelar på
verket Anabasis eller De tiotusendes återtåg, i vilket den attiske författaren och militären Xenofon
beskriver en grekisk legotrupps bedrifter och upplevelser i Mindre Asien. Anabasis är visserligen
avfattad på prosa, men här finns den berömda scen som utspelar sig när de av fiender ansatta
grekiska soldaternas förtrupp har hunnit upp på en kulle från vilken Svarta havet kunde ses. Detta
betydde att de var räddade. Sjövägen kunde hemkusten nås utan fientliga angrepp. Ett jubel går från
man till man, sprider sig från kullen ner mot dalen: ”Thalatta! Thalatta!”, ”Havet! Havet!”.
I inledningsscenen till Döbeln vid Jutas tecknar Runeberg en kontrast mellan generalen och en
prästgestalt som svarar mot en del klichéer av säkerligen gammalt datum och som ännu lever kvar. Den
sjuke, tärde, men andligen självständige Döbeln ställs mot den välmående, men i sin religiösa
hållning traditionellt bundne prosten. I sitt samtal med den unge läkaren betecknar sig Döbeln fast
lite återhållsamt som ”fritänkare”, ett epitet som han tar upp också i slutet, när han efter segern
bland lik och spillror riktar sin bön mot höjden. I de avslutande orden av ”sin manliga, sin fria
bön” tillstår han att det är Gud som har givit honom och hans soldater segern:
Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
Du segergivare, jag tackar dig!
Men är det inte en övermodig von Döbeln om talar här, en människa som gör sig till Guds like, en som
inte vill likt ”slaven för sin Gud i stoftet ligga”, utan med utmanande djärvhet kallar Gud sin
broder? Nej, det är inte fråga om övermod. Döbeln är inte djärvare än aposteln Paulus, som i
Romarbrevet säger att Guds Son skulle vara den ”förstfödde bland många bröder”.
Tanken att Gud i Kristus har blivit vår broder var förstås djärv när en först formulerades. Men
såsom Rafael Gyllenberg påpekar i sin bok En luthersk fänrik går tanken tillbaka på den första
kristna författaren och den löper som en röd tråd genom hela den kristna idéhistorien. Runeberg
själv sjunger i en av sina psalmstrofer:
Du bär en Faders ljuva namn,
du öppnat oss en broders famn,
i Jesu namn och sköte.
Så långt jag kan se är Döbelns hållning uttryck för just den frimodighet inför Gud som Nya
testamentets författare vill att vi skall ha. Döbeln kallar den Gud för sin broder som hans egen
fria tanke har lett honom till:
Dock vet jag att varhelst min tanke hunnit,
har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
Du, i vars vilja livets banor gå.
För Runeberg är Gud både Fadern och Sonen, Skaparen och vår Broder. Men Runebergs bekännelse är
trinitarisk. Också den Helige Ande har sin plats i hans teologi. Det är betecknande för skalden att
modet, en av de fyra klassiska s.k. kardinaldygderna, hör till de gåvor den Helige Ande förmedlar:
All vishet, tro och kärlek sann,
Allt mod, som mod rätt kallas kan
All endräkt, frid och glädje ljuv,
O Helge Ande verka du.
Runebergs originalitet ligger kanske inte i det tankeinnehåll han för fram, utan snarare i den
oöverträffade litterära form han ger sina tankar och i det djupa känsloengagemang han genom sin
diktning lägger i dagen och lyckas frammana hos sina läsare."
Karl-Gustav Sandelin från
Finland
Utdrag ur artikeln "Runeberg: klassiker och teolog" i boken "Sophia och hennes värld" (2008 ss.
233-239)av Karl-Gustav Sandelin, professor emeritus (nytestamentlig exegetik), Åbo.
"Slutligen skall jag försöka visa att det klassiska och det kristna arvet också är närvarande i
vissa bärande strofer i dikten Döbeln vid Jutas. Min litterära horisont är inte så vid att jag med
Eirik Hornborg vågar säga att den säkert ”är en av de mäktigaste i världslitteraturen”. Men det är
en dikt jag ständigt återvänder till och den hör utan tvekan till de allra bästa jag känner.
I början av dikten säger Döbeln till den unge läkaren: ”Jag vet det väl, Ni följer konstens lagar”.
Lite senare får han till svar: ”Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder”. Man avser sällan
läkekonst när man i dag talar om konst. Men av allt att döma var detta vanligt ännu för drygt hundra
år sedan. Både generalen och medicinaren anspelar på en sentens som hör hemma i den klassiska
antiken: ”Livet är kort, konsten är lång”. Talesättet brukar liksom läkareden föras tillbaka på
Hippokrates, som bär hedersnamnet läkekonstens fader.
När Runeberg beskriver den terräng där Döbelns björneborgska regemente utan anförare väntar på det
ryska anfallet och sedan med jubel hälsar sin general, kan man nog inte säga att skalden är särskilt
verklighetstrogen. Jag citerar några rader:
Hurra, hurra far över fält och kullar,
det slukar massor, vidgas, växer rullar,
som en lavin av röster ned mot daln.
Hornborg kommenterar: ”Sådana ovationer kunde Döbelns 1500 man inte ha presterat, och den lilla och
flacka stridsplatsen vid Nykarleby älv har växt ut till ett vidstäckt och kuperat landskap”.
Jag undrar om inte Runeberg här har litterära förebilder. Mitt förslag är att skalden anspelar på
verket Anabasis eller De tiotusendes återtåg, i vilket den attiske författaren och militären Xenofon
beskriver en grekisk legotrupps bedrifter och upplevelser i Mindre Asien. Anabasis är visserligen
avfattad på prosa, men här finns den berömda scen som utspelar sig när de av fiender ansatta
grekiska soldaternas förtrupp har hunnit upp på en kulle från vilken Svarta havet kunde ses. Detta
betydde att de var räddade. Sjövägen kunde hemkusten nås utan fientliga angrepp. Ett jubel går från
man till man, sprider sig från kullen ner mot dalen: ”Thalatta! Thalatta!”, ”Havet! Havet!”.
I inledningsscenen till Döbeln vid Jutas tecknar Runeberg en kontrast mellan generalen och en
prästgestalt som svarar mot en del klichéer av säkerligen gammalt datum och som ännu lever kvar. Den
sjuke, tärde, men andligen självständige Döbeln ställs mot den välmående, men i sin religiösa
hållning traditionellt bundne prosten. I sitt samtal med den unge läkaren betecknar sig Döbeln fast
lite återhållsamt som ”fritänkare”, ett epitet som han tar upp också i slutet, när han efter segern
bland lik och spillror riktar sin bön mot höjden. I de avslutande orden av ”sin manliga, sin fria
bön” tillstår han att det är Gud som har givit honom och hans soldater segern:
Dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
Du segergivare, jag tackar dig!
Men är det inte en övermodig von Döbeln om talar här, en människa som gör sig till Guds like, en som
inte vill likt ”slaven för sin Gud i stoftet ligga”, utan med utmanande djärvhet kallar Gud sin
broder? Nej, det är inte fråga om övermod. Döbeln är inte djärvare än aposteln Paulus, som i
Romarbrevet säger att Guds Son skulle vara den ”förstfödde bland många bröder”.
Tanken att Gud i Kristus har blivit vår broder var förstås djärv när en först formulerades. Men
såsom Rafael Gyllenberg påpekar i sin bok En luthersk fänrik går tanken tillbaka på den första
kristna författaren och den löper som en röd tråd genom hela den kristna idéhistorien. Runeberg
själv sjunger i en av sina psalmstrofer:
Du bär en Faders ljuva namn,
du öppnat oss en broders famn,
i Jesu namn och sköte.
Så långt jag kan se är Döbelns hållning uttryck för just den frimodighet inför Gud som Nya
testamentets författare vill att vi skall ha. Döbeln kallar den Gud för sin broder som hans egen
fria tanke har lett honom till:
Dock vet jag att varhelst min tanke hunnit,
har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
Du, i vars vilja livets banor gå.
För Runeberg är Gud både Fadern och Sonen, Skaparen och vår Broder. Men Runebergs bekännelse är
trinitarisk. Också den Helige Ande har sin plats i hans teologi. Det är betecknande för skalden att
modet, en av de fyra klassiska s.k. kardinaldygderna, hör till de gåvor den Helige Ande förmedlar:
All vishet, tro och kärlek sann,
Allt mod, som mod rätt kallas kan
All endräkt, frid och glädje ljuv,
O Helge Ande verka du.
Runebergs originalitet ligger kanske inte i det tankeinnehåll han för fram, utan snarare i den
oöverträffade litterära form han ger sina tankar och i det djupa känsloengagemang han genom sin
diktning lägger i dagen och lyckas frammana hos sina läsare."
Karl-Gustav Sandelin från Finland