|
Ber till Gud den unga gossen:
"Gif, o Gud, åt mig ett gullhorn,
Gyllne horn med silfverändar,
Att jag granens bark må borra
För att se, hvad finns i granen."
Gaf åt honom Gud ett gullhorn,
Gyllne horn med silfverändar;
Och han borrar nu i granen,
Finner där en vacker flicka,
Hvilken lyser skön som solen.
Talar då till henne gossen:
"Hör mig du, min unga flicka!
Friar jag, man ger dig icke;
Lockar jag, du följer icke;
Ville röfva dig—och kan ej."
Och den unga flickan talar:
"Fria ej,—man ger mig icke;
Röfva ej,—du är förlorad;
Ty jag äger nio bröder,
Syskonbarn till lika antal.
Svänga de sig opp på hästar,
Gjorda om sig skarpa sablar,
Sneda sina vargskinnsmössor,
Är det fasligt att dem åse,
Ännu mera att dem bida.
Synd det vore att förloras,
Skam det vore att fly undan.
Nej, men locka,—månn' jag följer."
Översatta av Johan Ludvig Runeberg, utgående från P. von Goetzes tyska översättning.
|
Kommentarer