|
Bland sommardagens barn en ros jag såg
I första stunden af dess blomningstid.
Med purprad kind i knoppens famn hon låg
Och drömde blott sin oskuld och sin frid.
"Du sköna blomma, vakna, blicka opp
Och lär att lifvets bästa lott förstå!"
Så sade, fladdrande kring blad och knopp,
Den yra, guldbestänkta fjäriln då.
"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus,
Och utan njutning slår ditt hjärta där;
Här lefver glädjen, glöder dagens ljus,
Och kärleken och kyssen väntar här."
Af talet rördes lilla blommans själ;
Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort,
Och fjäriln kysste, hviskade farväl
Och flög till nya rosenknoppar bort.
|
Kommentarer