|
När på ditt bord det skummande grekiska vinet,
druvor från Kios och Lesbos i guld och kristaller
lyste mot stuvade tungor av tusen fasaner,
när från svängande brons gick ett sken, som beglänste
marmor från Paros,
när under punisk purpur det memfiska dunet
lockade gästen till mjuk sybaritisk vila,
vaggad till drömmar av klangen från attiska flöjter,
dårad av Lalages dans över mattor från Indus,
dårad av vinet,
då var det smickrande sorl av patriciska stämmor,
då satt senatorn med leende läppar vid bordet,
då steg beröm från hjärtat av hundrade vänner:
du är den förste i Rom och den främste i Latien,
Publius Pulcher!
Nu är din boning ödslig och tom, och på bordet
sörjer falernen vid sidan av måltidens armod,
fattigmans bröd och fattigmans torftiga rätter.
Skum är din boning och naken och kulen och kal som
Capreas klippor.
Skuggan sitter som gäst och som gammal förtrogen
mörk vid din sida och stirrar och nickar och tiger.
Tystnaden väntar och lyss efter vännernas röster
— öde och stum är din boning, en stämma ej höres
— icke en viskning.
Dock det kommer en tid, då du längtar tillbaka
hit till den torftiga koja, som nu är dig ödslig.
Hemlös — utan ett stöd för ditt värkande huvud
— ödmjukt böjd skall du gå ibland forna klienter,
tiggande brödet.
När som en stavman du sitter i låga tavernen,
målet för druckna hetärers och brottares löje,
kanske vid minnet av slösande hundra talenter
Lalages åldriga rusiga händer dig räcka
vin och oliver.
Sörj dock icke, att tiden har ändrat ditt öde,
skymt dina vänners ögon, att icke de se dig,
tömt dina skatter och gjort dig till trälarnes like
— livet har kastat sin mask, och med lättare sinne
går du till Hades!
|
Kommentarer