|
Gustaf Fröding (1860 - 1911)
Gustav Fröding föddes den 22 augusti 1860 på Alsters bruk i Värmland.
Hemmet var musikaliskt och vittert men fördystrades genom sjukdom.
Fadern var till lynnet mycket melankolisk och led av lungsjukdom, och
när Gustav föddes, hade modern redan angripits av en så svår
sinnessjukdom, att hon måste söka vård på en anstalt under den närmast
följande tiden. Redan under sin skoltid hade Fröding hunnit att göra sig
i ovanligt hög grad förtrogen med äldre och yngre svensk vitterhet. Och
intresset för skönlitteratur—inländsk såväl som utländsk—lämnade ej
mycket håg och tid kvar för öfriga studier vid universitetet i Uppsala,
där Fröding år 1880 inskrevs som student. Han förde aldrig sina studier
fram till någon examen, och efter fyra år övergav han Uppsala och
återvände till Värmland. Han blev efterhand mer och mer reguljär
medarbetare i Karlstadstidningen, där han 1886 erhöll fast anställning
som litteraturanmälare, kåsör och referent. Med undantag av de perioder,
då han på grund av tilltagande nervsjuklighet måste söka sanatorievård,
tillhörde Fröding Karlstadstidningens redaktion till 1896. År 1891 utgav
han—med mycken tvekan—sin första diktsamling "Guitarr och
dragharmonika", som emellertid vann en snabb och ovanligt vidsträckt
popularitet. Den följdes 1894 av "Nya dikter" och 1896 av "Stänk och
flikar". Till dessa kommo ytterligare ett par små dikthäften, innan den
länge lurande nerv- och sinnessjukdomen 1899 bröt ut och kom hans lyras
strängar att brista. Han blev, tack vare omsorgsfull vård, småningom
bättre, men fullt återställd blev han aldrig. Han var och förblev en
bruten man, och som sådan framlevde han i stillhet och tillbakadragenhet
sina sista år på lantstället "Gröndal" ute på Djurgården i Stockholm.
Där slog den 8 februari 1911 befrielsens timme för hans flämtande ande.
Under oerhörd tillslutning och allmänt deltagande firades hans
begravning. Blommor hade sänts till båren av Sverges konung och
drottning, av Uppsala och Lunds universitet, av svenska akademien och
ett nära nog oräkneligt antal korporationer och enskilda. Jordfästningen
förrättades i Klara kyrka av numera ärkebiskopen Söderblom i närvaro av
så många, som denna huvudstadens största kyrka kunde rymma. Tusentals
stodo utanför, och i hundratusen räknades de, som kantade gatorna, där
liktåget skred fram. På extratåg fördes sedan skaldens stoft till
Uppsala. Och på dess gamla minnesrika kyrkogård lades det till vila vid
facklors fladdrande sken och under det studentfanorna sänktes till en
sista, stum hyllning.
Frödings tidigare dikter uppenbara en rik humor, en sällsynt
iakttagelseförmåga och gestaltningskraft och en förbluffande teknisk
skicklighet, som med det skälmskaste behag övervinner alla svårigheter.
Senare—kanske delvis på grund av sin sjuklighet—drogs han alltmera
till det bisarra och tungsinta, och hans dikt omfattar de mest skiftande
sinnestillstånd: sorgslös ungdomsglädje, stolt patos, grubblande allvar,
svårmod, hån och satir. Hans skaldskap är ett av dem, som mest bidragit
till den svenska diktkonstens psykologiska fördjupning.
I formellt hänseende har Fröding en alldeles särskild betydelse. En
fenomenal virtuositet i det språkliga uttrycket har låtit honom uppnå de
största verkningar genom suggestivt ordval och en nära nog enastående
rytmisk fulländning. Han ägde absolut suveränitet över rimmens ostyriga
skara, och hans öra var särskilt känsligt för ordens välljud och klang.
Trots ett outtröttligt medvetet arbete på formen och trots alla
nybildningar både i fråga om ord och versmått, förlorar hans stil aldrig
sin enkelhet och naturlighet.
Biografi av: www.gutenberg.org
|
3 kommentarer