|
Genom stadens park går sommarsuset,
skalden Wennerbom från fattighuset
kommer raglande — butelj i hand
— kryssar varligt över gångens sand,
tar en klunk ibland,
ler och mumlar saligt under ruset.
Bin flyr kring från trädgårdmästarns kupa,
kryp och larver störta huvudstupa
ned från träden, allt står hög i blom,
allt är fyllt av doftens rikedom
— skalden Wennerbom
sätter sig i gräset till att supa.
Fåglar tokiga av glädje kvittra,
grästets hundra syrsor spela cittra,
Wennerbom han lyss med bitter min
— när han klunkar sitt eländes vin,
super som ett svin,
solens strålar mot buteljen glittra.
Brännvinet och han de hålla gille
och han mumlar: "brännvinet ger snille,
brännvinet ger tröst, när hoppet far,
skål för ungdomen och det som var,
låt oss ta en klar,
om det här får gå, så får jag dille.
Jag var glad i tron och stor i tanken,
tills jag drunknade i denna dranken,
det är slut med mig se'n femton år,
hejsan, bror butelj, allt skönt förgår,
låt oss ta en tår,
Wennerbom är full, det ger han fanken!"
Och han somnar in, han går till vila,
parkens medlidsamma kronor sila
Litet ljus kring skalden Wennerbom,
milt kastanjen regnar med sin blom,
flaskan ligger tom,
krypen härs och tvärs däröver kila.
Djup och rik är nu hans gudagåva
och i själen stinga inga dova
ångerns smärtor över last och brott,
till sin ungdoms drömland har han nått,
sover ganska gott,
det är skönt för skalder att få sova.
|
Kommentarer