|
»Ja, sköna zirater, vid Pluto,
har skidan till värjan, du bär,
de röja din konst, Benvenuto,
— låt se, huru klingan är!»
Så ropade vännernas skara
och mäster Cellini log.
»Nå, fram med din stolta Ferrara,
drag blankt!» — Cellini drog.
»Se hit, det är klingornas klinga,
en bättre har aldrig fåtts,
med den skall Cellini tvinga
sig fram överallt på trots!
Vart hånsord från skamlösa strupar
skall tystas med denna egg,
men den vill jag slåss, tills jag stupar,
helt ensam med rygg mot vägg!
Med den vill jag skydda min flicka,
min konst vill jag skydda med den,
med handen på den vill jag dricka
en skål för min enda vän!»
Men hon, som bar kruset med vin i,
blev blek och blev röd igen
och viskade sakta: »Cellini,
vad heter din enda vän?»
Han svarade: »Vänskapen flyter
i havet som Tiberns älv,
den, som ej vänskapen bryter,
han heter så här — jag själv!»
Och tumlaren tog han från brickan
och klingan i skidan han stack
och slingrade armen om flickan
och kysste och log och drack
|
Kommentarer