|
I
Pan sade till mig: "Låt sova
i jorden de gamle judar,
stig upp, min son, och lova
de unga alltets gudar,
som tagit i allt gestalt
och ropa: Tag allt, giv allt!"
O Pan, de gamle judar,
dem ville jag icke dyrka,
men dina unga gudar
av skönhet och frihet och styrka,
som tagit i allt gestalt,
dem ville jag dyrka i allt.
Men manernas makt mig tuktar
till träl ifrån titan
och Jehovah jag fruktar
mer djupt än jag kär har Pan!
II
Väl vill Jehovah jag smäda:
"Hej, Jehovah, heh äh!"
men knappt jag hunnit häda,
jag sjunker ned på knä.
Om Zebaoth är den rätte,
mitt knäfall har gjort bot
- om Pan, så minns, jag trätte,
o Pan, med Zebaoth!
III
Säg, är du ej, o Zebaoth,
i själva hädelsens vanvettsrop
och i förtvivlans hat och knot
mot dig och allt, du skop?
När livet, du skop, går snett och vint
och själv i det livet du lever än,
är det ej du själv, som då slår blint
och vanvettsvilt igen?
IV
Vid hav och sol och vild orkan
mig säg, o Zebaoth,
är djupast ned i varats rot
du själv ej guden Pan?
Och giv mig ett ärligt svar, o, Pan,
var du ej med i lagens hot
på Sinai berg, där Zebaoth
för välde och kraft bröt ban?
Skrivet före den föregående dikten - därav dess möjliga oöverensstämmelse med den där uttalade tankegången. (Gustaf
Fröding)
|
Kommentarer