|
En afton, när dagern föll mulen och grå
på ljunghedens våta, förtvinade strå,
då såg jag de trasiga kjolarna vaja
på Landsvägsmaja
den tokiga flickan från Sunnanå.
Hon svängde sig runtom med kantiga språng,
hon sjöng på en gammal förunderlig sång:
"kom, sola mi,
nu skola vi
i jorden, för där få vi fred en gång!"
Hon låddes hon hade ett barn på sin arm,
hon tryckte det tätt till sin vissnade barm:
"kom, sola mi,
nu skola vi
i jorden, för jorden är god och varm!"
Hon svepte det in i sin trasiga schal:
"nu vandra de döde i Mörkolands dal!"
Hon satte sig ned på en tuva i ljungen
och vyssjade ungen
till vila med visor och fagert tal.
|
Kommentarer