|
De säga att gamle Skam är död
— å nänäj män,
han lever än,
fast det är allt med nöd!
Jag mötte en kväll en bockskäggsman
i Finnmo skog
— jag märkte nog
på allt, att det var han.
Han skumpade fram i Jösshärsdräkt
och becksömsskor
— det stack som klor
från tån, där skon var spräckt.
Han grinade fult, han blängde lett
med vindögd blick,
och var han gick
det kändes osa svett.
Men gammal och grå och skral han var
med kutig bak,
och tom och slak
var säcken, som han bar.
Han luskade bort, han såg sig om,
illistigt rädd,
liksom beträdd
med ont, när någon kom.
Jag ropade högt: "God kväll, god kväll!
Hallå, stå still!
Hur står det till
med er i Häcklefjäll?"
Först ville han skrämma mig bort med vrål
och gapa brett
och sparka hett
och glo som röda kol.
Men ingen blev rädd för gap och spark
och ingen rös
— blott själv han nös
och blev förstämd och spak.
"Hör på, fader Skam, går yrket fram?"
— "Hå hällers tack,
det går allt back,
gunås, för gamle Skam!
Jag vinner ej själ för allt mitt sträv
— på jakt jag går
men allt jag får
är då och då en räv!
Jag tror att jag ger mig till rotehjon
hos Sankte Pär;
på jorden är
det ingen religion!"
Han sparkade åter ett tag, men kort,
ty ingen rös
— blott själv han nös
och gick bedrövad bort.
|
Kommentarer
Dikten Gamle Skam åskådliggör det föhållande att religionens betydelse som moraliskt rättesnöre i samhället redan på Frödings tid till stor del förlorat sin betydelse i samhället. Den här litterära figuren Gamle Skam utgör sinnebilden av den kvardröjande äldre moralsynen i samhället.
Kerstin o Jan från Sverige