|
Det lyste genom skogen
vid stranden av Loire,
det gick en dans på krogen
vid stranden av Loire.
Men den som stod på bordet
var Guy de Montcontour,
och den som förde ordet
var Guy de Montcontour.
Och allt blev tyst i salen,
när minestrelen sjöng.
Han drack och gav pokalen
åt närmsta man och sjöng:
»Döm, Normandie, och döm, Provence,
döm, Frakrike, hans skuld,
den man, som sstal la gaye science
och sålde den för guld!
Döm, Frankrike, den man, som spillt
sin sång på lögn för lön,
döm, sköna Frankrike, ej milt
Guilbert du Mont de Meune!
Hans sång var stolt i yngre år,
ej krympt och vingestäckt,
hans ungdom växte vild som vår,
hans glädjetrots var käckt.
Men fegt till hovets kvalm han smög
från sångens fria lag
och sålde sig för guld och ljög
sig till ett riddarslag.
Nu sjunger han i silkedräkt
vid silversmyckat bord,
hans kind är gul, hans blick är släckt,
hans sång är tomma ord.
Hans sång är smicker blott och prål,
hans sång är platt och dum,
hans skrud är fin, hans själ har hål,
hans rygg är böjd och krum.
Han är en man, som sålt sin själ,
ett tomt förtorkat skal,
ett stoft i guldfodral, en träl
i flöjel och sindal.
Han är en man, som har förspiltt
sig själv på lögn för lön,
döm, Frankrike, döm icke milt
Guilbert du Mont de Meune!»
|
Kommentarer