|
Den dära stugan vid ån är Hagen,
där gamle Anders i Hagen bor
— jag minns, hur Elin, den enda dottern,
gick förr och trallade hela dagen
i mon där borta med Hagens kor.
Hon var den gladaste bland de glada,
i lek och dans var hon alltid bäst,
och flink i spisen och flink på logen
— men ofta ser en, att det tar skada,
som växer vackrast och lovar mest.
Det kom en främmande man till dalen,
han mötte Elin i skogen titt,
och det gick rykten omkring på bygden,
och stackars Elin blev vild och galen
— i våras dränkte hon barnet sitt.
Jag minns den stunden, då hon blev tagen
hon skrek ej, grät ej, blev bara vit
— till fyra år blev hon dömd av lagen
— en kan förstå, det är sorg i Hagen,
och det är ingen, som nänns gå dit.
Och gamle Anders han står vid skjulet
betryckt och krokig och hugger ved.
Han var en gubbe, som log beständigt,
— nu är hans ansikte skyggt och mulet,
hans läppar skälva, han tittar ned.
Han viker undan för folkets blickar,
han talar icke med någon mer,
han går och grämer sig djupt i själen,
han ser åt sidan, när någon nickar,
och gråter bittert, när ingen ser.
|
Kommentarer
För drygt 10 år sedan hörde jag Thorstein Bergmans tonsättning till Elin i Hagen. Blev imponerad och ville sjunga låten på finska. Det var intressant att gräva upp i bibliotekens lager olika finska versioner (jo, det finns 2-3 översättningar), och sedan justera finska ord att passa på tonsättningen. Med det lyckades, och jag tyckte så mycket att sjunga sången.
En dikts väg till en människas hjärta kan vara lång, och behöva många slumpar - och ändå lämna ett långvarigt minne. Enskilda dikter kan vara så starka. Berättelsen är enkel (akta för att säga 'naiv' - sådant var livet och verklighet för etthundra år sedan), men för någon ursak berörde just den berättelsen just mig just då, och lever ännu i mig.
Tuula Haavisto från Finland