I

Jag är ej Ariel, ej Caliban,
jag är ej människa och icke man,
ej djävul, icke gud.
Men något litet är jag detta allt
än gud, än dämon, alf och faungestalt
med bockfot och djurlik hud.


Var kväll och morgon jag ömsar hamn
och Calibariel är mitt namn.

II

Jag älskar de rena,
i kvällen sena
min väg till torpet jag tager,
där dottern i kammaren kläder
sig av i oskuld och träder
till spegeln och tycker sig fager.


Då ville jag vara det barnets hydda
det barnet att värna och skydda,
men djupt i mitt hjärta det gnager.
Det faller en misstro mig in med ett,
min blick har åt henne ett gift berett,
då biter den till med ett giftigt bett
och sorgsen till skogen jag drager.

Upplagd: Oct 13 2008 | Läst: 480 gånger | Kommentarer (0)

Poet: Gustaf Fröding
Dikt: 7. Calibariel
Diktsamling: Gralstänk
Från: publicerad/skriven år 1898
Dagens dikt: Sep 28 2009
Det finns ännu inga kommentarer eller analyser om den här dikten. Varför inte bli den första som lägger in en kommentar?

Letar du efter mer information om den här dikten, eller försöker du kanske analysera den? Dikten, Calibariel, har inte fått några kommentarer ännu. Du kan klicka här för att bli den första som kommenterar eller analyserar dikten.