Erik Gustaf Geijer (1783 - 1847)

Erik Gustaf Geijer, född 12 januari 1783 på Ransäters bruk i Värmland, död 23 april 1847 i Stockholm, var en svensk författare, poet, filosof, historiker och tonsättare. Han var en av de största estetikerna och idégivarna i den svenska romantiken. Han betraktas som en av den svenska nationalismens fäder, och efter 1838 blev han även en betydelsefull förespråkare av liberalism.

Geijer var professor i historia vid Uppsala universitet från 1817 och blev 1824 ledamot av Svenska Akademien. Han var vidare rektor för Uppsala universitet under åren 1822, 1830, 1836 och 1843–1844. Som representant för universitetet var han ledamot av prästeståndet i ståndsriksdagen under åren 1828–1830 och 1840–1841. Han var vidare medlem av Götiska förbundet och redaktör för dess tidskrift Iduna.

Om sina intresseområden skriver Geijer själv: "Med fem saker har jag befattat mig - ivrigt, om ej med framgång - filosofi, historia, vältalighet, poesi och musik. - Det är de fem fingrarna på min hand, vilka jag i ärlig slöjd uppövat och av vilka jag ej vill uppgiva någondera."

Geijer medverkade till att föra konservatismen till den svenska politiska idédebatten. Han bidrog vidare till att slaveriet avskaffades i den dåvarande svenska kolonin Saint-Barthélemy, påverkade med sin teologi Nathan Söderblom och Einar Billing samt var en föregångare med sin "jag-du-filosofi". Nordisk familjebok skriver att det var Geijer som möjliggjorde att liberalismen inträdde i Sverige utan de revolutionära brytningar som skedde i Frankrike, och att han skapade en någorlunda svensk form av liberalism. Henrik Schück hävdade att Geijer gjorde historieämnet i Sverige till en vetenskap.

Dikterna är sorterade efter diktsamling, men du kan välja att sortera dem på flera andra sätt också enligt länkarna nedan.