|
När enen börjat ryka,
är abborleken slut;
jag skär mig spö och klyka
och kastar kroken ut.
Och spöet utav eneträ
det rycker i min hand,
ty kärlek suger folk och fä,
i vatten som på land.
Nu stå de första axen
och skälva på sin fot,
nu leker vikens braxen
och fyller när och not.
När skogens enar stå i rök,
tar häggen floret på,
då hvisslar svala, ropar gök
att jag må linet så.
När häggen står i blomma,
är flickors längtanstid;
de argaste bli fromma,
den stramaste är blid.
Och tänk att på det hela år
den enda tid det är
då kvinnokönet röjer spår
av ömmaste begär!
Så vill jag mig förnöja
den korta tid jag kan.
Kom, var min braxenmöja,
jag är en braxenman.
Vi leka under sunnanblåst
i sommarljusets sjö,
till häggen ståndar röd av frost
och enen hvit av snö.
Då darra himlens stjärnor
i kvällens nordanhvin,
då spinna nejdens tärnor
sitt egen brudelin.
|
Kommentarer