|
Jag väver i flossa
en matta så lång,
som skogarnas mossa,
som rosendegång.
På den skall du vanka
och reda de tankar
som växa till sång.
Jag väver en rya
för ditt gästabudshus,
med djärva och nya
och lustiga krus.
Jag väver dig drällen
att skina om kvällen
under blommor och ljus.
Jag väver dig lakan,
sparlakan, med förlov,
att du längtar från vakan
till din gröna alkov.
Och vill du mig glömma
eller vill du om mig drömma,
så har du mitt lov.
Det sjunger på ängen:
Du gamla fiolin.
Den låter, refrängen,
som "du gamla Fridolin".
Jag väver dig dukar
som om halsen man brukar,
att kläda dig fin.
Och själv står du på gården,
just lik som du var.
Det skimrar av bården,
där skyttelen far.
Det lyser kring din panna.
Kom, ungdom, och stanna!
Kom, sommar, och bliv kvar!
|
Kommentarer
Skön dikt, letar efter inspelning med typ " den skönsjungande pastorn och postflickorna" en kanonlåt!
urban från Sverige