|
Den ena kom från slottet, hon smög i trädgårdsvrår
mellan örter och snår,
som ångade och drömde i skymningsljuvlig vår.
Där fiskar nyponhulling, där biter hagtornstand
på de vildvuxna land,
och skälmska grenar nappa i flätans röda band.
Nu står hon utom häcken, och blodet bankar hett.
Ack, måntro någon sett?
Kanhända guvenanten? Det vore alltför ledt.
Och rädd och lycklig går hon emot den sjunkna sol,
medan ängens viol
helt ödmjukt kysser fållen av yngsta frökens kjol.
Den andre kom ur skogen, på blåbärshagens stig,
han kom smidig och vig.
Hej, över gärdesgården hur lätt han svängde sig!
Han satt sin djäknamössa på sned som en barett,
och till knapphålsbukett
en körsbärskvist han brutit med blom som daggen vätt.
Men rundt omkring ur lövet han tyckte att han fick
mången spejande blick,
han tyckte trasten sporde så misstänkt hvart han gick.
Så vandra de, och blekna begynner aftonskyn,
men de glöda om hyn,
och sälla, dunkla riken stå upp för deras syn.
De mötades på kullen, de mötades vid ån
i det glimmande slån.
De kysstes så blygt, att de skämmdes för mån'.
|
Kommentarer